top of page

En fragment av romanen AVSLÅS i svensk översättning:

 

Kapitel 2

 

Polisinspektören läggde fram inte mindre än tre blanketter av olika                                            färger på bordet framför mig. Sedan satte han sig välvilligt och upmannade mig att berätta.

 

Den riktiga äventyren av sitt medvetande, hade en berömd författare en gång skrivit, påbörjades en vinterdag när han insåg att alla de många och stora människor sittande på små paller runt det låga, rustika bordet stirrade på just honom, pojken som hade lagt beslag på det dubbla, varma brödet. De väntade alla nyfikna på att se vad han kommer att göra med bytet.

 

När hade mitt metvetandes äventyr börjat? Vilken händelse hjälpte mig förstå att jag verkligen finns? Hade aldrig undrat om det förut. Jag och mitt liniära, förutsägbara liv. Det var kanske så att mitt medvetandes äventyr är tänkt att börja just här och nu, där jag hade varit lämnat i händerna på det Okända. Mitt uppvaknande hade kanske att göra först och främst med att vara ett byte, och inte att ta beslag på ett. OK då...

Mitt medvetandes äventyr hade just börjat. Och det hade hänt, paradoxallt nog, i detta främande kontor, ansikte mot ansikte med denne främande man till vilken ett för honom ytterst främande historia jag hade att berätta. Så tänkte jag då, i augusti 1990, dagen 2, tiden 17:45. Det snyggt dekorerade kontoret, med sitt varma ljus och det klassiska, dämpade musiken i bakgrunden, kändes i början som den mest ogästvänliga platsen jag hade besökt i hela mitt liv. Men berättandet, att lyssna på mig själv och min egen biografi, den engelska versionen, förde med sig en viss sinnesfrid.

 

Jag fortsatte med min historia en lång tid, utan att tappa trådet, försiktig att inte komplicera det redan komplicerade berättelse. Den elektriska skrivmaskinnen surrar dämpat medan inspektören registrerar alla möjliga detaljer i den för honom ovanliga diskursen. En smärtsam monolog jag håller i det här kontoret på femte våningen i detta höga, rötta tegelhus, dit jag kommit med den blåa tunnelbannelinjen, i en färskt grönt tåg, sittande på den brunna pluschen... Hade uptäckt och memorerat stan efter sina färger...

 

Han vaknade mig, gjorde mig noggrann, lite överraskad att jag hade avbrytit berättandet och lämnat honom mitt i en menning. Om jag mår bra du frågar, nej, jag mår... konstigt. Jag hade just träffat en representant av Den Nya Auktoriteten, eller hur, och, konstigt nog, hade inte känt den likgiltigheten och motvilja och den misstanke jag var van med. Och detta skrämda mig. Jag stirrade på honom utan att förstå. Sedan fortsatte jag bara.

 

...Han ledde mig till en oändlig korridor där jag lämnades ensam för några minuter. Så ensam och plötsligt avkopplad att mina instinkter tagit total kontroll över min kropp. En kropp som hade varit fånge för så många timmar, dagar till och med, och som befriades, lätnades nu när jag insåg att det svåra var redan bakom mig, att den fruktade intervjun var över. En kropp med egna lagar att följa så att när den unga, tilldragande poliskvinnan passerade framför mig, högklackad och med rytmiska, varma höftrörelser, ståndet kom både oanmält och våldsamt. Några sekunder senare, när inspektören var tillbaka med mitt pass i ena handen och de mångfärgade blanketterna i den andra, kände jag både skam och en viss yrsel när jag försökte stiga upp från läderstolen jag väntade i. Men skamen var borta på ett ögönblick, för att så fort jag fick tillbacka mitt pass hörde jag honom säga:

 

- Om ni vill, kunde vi väl göra intervjun imorgon, när vi kommer att ha en tolk; jag är säker på att detta är till er fördel, eller hur.      

 

Jag mumlade något, visst, eget språk, imorgon, varför inte, och lätt mig ledd till hissen medan han vänligen frågade mig om jag har någonstans att bo över natten. En lapp med öpettiderna för Invandrarpolisen fick jag också och det var det. Ensam i hissen tryckte jag på knappen.

 

Vilken intervju?! Vilken intervju mer än den intervju vi hade just avslutat?! Vad i Guds namn har vi gjort alla dessa timmar i hans kontor om han visste från början, för att det visste han, eller hur, att jag skulle komma tillbaka dagen därpå?! Min hela kropp, alla muskler gick tillbaka till den spända ställningen dem var så van med. Det var alltså inte över! Auktoriteten var där, med sitt magiska ögat och sin magiska tanke och med en för mig just avslöjad, makalös hyckleri. Om jag vill, kunde vi göra intervjun imorgon...  

Och om jag inte vill, vad händer då? Låt höra!

 

bottom of page